Blogg100 och en flash to self: jag hakar på för tredje gången

Tredje gången gillt alltså. Jag har hakat på Fredriks initiativ Blogg100 två år i rad nu. Gått i mål bägge gångerna. Ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad. Jobbigare än man kan tro faktiskt, även om man har ambitionen att sätta ambitionen lågt. Efter senaste omgången har det ju tagit fram tills typ nu innan jag postat ett inlägg här igen, vilket väl i princip säger det mesta…

Nåja, lite bloggsvett och tårar får det vara värt – jag bestämmer mig i sista sekunden och hoppar på’t i år igen. Och som Fredrik säger i sin intervju hos Internetworld, är ju bloggen som fenomen långt ifrån död (något som i vår Facebook-, Twitter-, Instagram-, Snapchat-, you-name-it-era kanske kan vara svårt att tro). Vilket jag om någon förstås är glad över. Jag driver ju trots allt en byrå med namnet Bloggbyrån. Som för övrigt också kommer att delta i Blogg100.

Blogg100 - tredje gången gillt

Välkommen att hänga med mig här de hundra närmsta dagarna. Eller någon av alla de andra som deltar i Blogg100.

Ett event du helt hundra vill gå på!

Mer meta än så här blir det förmodligen inte. En #Blogg100-post som tipsar om en annan #blogg100-post som i sin tur tipsar om ett *virveltrumma* #Blogg100-event.

Men jag gillar ju meta, so here goes:

Den 13 maj är det Blogg100-final, och det kan du vara med och fira! Fredrik har styrt upp ett event för och med bloggare på Historiska muséet, och jag är rätt säker på att det blir kalas – både som i bra och som i festligt. På Bisonblog läser du mer om hur och varför du ska anmäla dig, och vill du gå rakt på sak och fixa plats, se program och mer info om de medverkande (däribland min kollega Jocke, som också tagit fram den fina #Blogg100-loggan) är det hos Sveriges Kommunikatörer du ska klicka dig in.

Man ska ju inte ta ut segern i förskott, men med nu bara 13 #Blogg100-poster kvar to go, är det inte för intet jag blir lite ego-impad. Bara två gånger i detta maraton har jag postat kort efter tolvslaget, och en dag missat helt på grund av ett maraton av annat slag (resulterade dock i två poster dagen efter). Är inte hundra på att den absolut dagliga uppdateringen kommer fortsätta efter att dessa 100 #Blogg100-poster är klara. Men jag kommer definitivt behålla den ambitionen. Är med andra ord sjukt tacksam för Fredriks initiativ, och sjukt pepp på att fira det!

Hoppas jag får sällis. Fast det vet jag ju att får – enligt ”säkra källor” redan över 60 anmälda.

:)

Det här är bloggpost 87  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

”Det är ju bara lite text” (ping @tradera)

Rubriken (undantaget pingen) är ett skämt som brukar studsa mellan mig och några av de bästa personer, som inte jobbar med text, som jag jobbat med. Vi vet att varandras respektive kompetensområden är viktiga och behövs, att det inte är något som vem som helst, hur som helst behärskar och framför allt att yrkena kopplade till dem sällan kan utövas vare sig snabbt, nästan-gratis(!) eller ”på en höft” om resultatet ska bli bra. Ändå är det förvånansvärt vanligt att beställare inte förstår värdet av vad de beställer, eller ens förstår att det är något de borde beställa.

”Äsch, lite text, det kan vem väl vem som helst ta hand om? Vi kan ju alla alfabetet liksom. Och äsch, lite kommunicera, skicka mail, vad är det som är svårt?”.

Och på samma sätt verkar många som inte jobbar med till exempel utveckling, design eller foto fullt ut förstå att kod är en teknikens konstart (”det är ju bara lite kod”), att layout inte är så enkelt som att se till att text och bild ryms på samma sida (”det ska ju bara sättas ihop”) och att ett foto kräver mer tid och arbete än den lilla sekund det tar att knäppa av själva bilden (”det är ju bara en enkel bild”).

Men, igår var en webbdag som åtminstone gick i textförsvarandets tecken och flera inlägg i min reader berörde vikten av copy och ord. Peter @peterdalle Dahlgren på Backend Media postade ett helt underbart klipp i sin bloggpost ”Ordets makt – därför är bra texter så viktiga”.

Fredrik @bisonblog Wass påminde i sin blogg om att han för Internetworlds räkning intervjuat stjärncopyn Anna Qvennerstedt kring hur ”Språket på nätet är viktigare än någonsin” (intressant artikel och inte minst en pepp för yrkesverksamma webb- och textfetischister som jag!).

Och samma dag fick jag även ett mail om en rätt kul copytävling som just nu pågår på Tradera. Något som en av Sveriges, i mitt tycke, bästa* copybloggar Mattias @pleasecopyme Åkerberg uppmärksammade redan igår (*den andra en-av-de-bästa är Ulrika Good).

Och jag skulle gärna också skrivit ett helt eget inlägg om Traderagrejen. Om det inte var för att Traderas sätt att ”seeda ut” nyheten till mig som bloggare, om du frågar mig, är under all kritik.
(klicka på bilden för fullformat)

Vad hände med ”Hej”? Vad hände med ”adressera mottagaren (och inte bara lägga till som kopia)”? Vad hände med ”det här tror jag kan intressera dig för att…”?

Nej. Ska man kommunicera ut nyheter via mail ska man akta sig för att göra det så här, såsom jag uppfattar det, snabbt och på en höft. Det hade varit illa nog om det var ett pressmeddelande till en journalist eftersom man ingenstans får reda på att det faktiskt handlar om ett pressmeddelande. Och vill man få någon att blogga om innehållet är mailet kort sagt uselt utformat.

Nu bloggar jag visserligen om det här ändå, men kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt (också något att alltid ha i åtanke – det du skickar till en bloggare är hon fri att göra vad hon vill av). Möjligtvis borde Tradera ha anlitat de tävlande copypersonerna i fråga för att inte bara sköta sin egen utan även Traderas PR. Att döma av bilbanetexterna hade i alla fall tilltalet i mailet varit klart mer personligt, sympatiskt och inte minst tydliggörande i frågan om vad jag som mottagare förväntas göra.

Men, det klart, ”det är ju bara lite text”. Och här säger jag faktiskt som Tradera: Må bästa text vinna.

Till alla mina potentiella uppdragsgivare: jag bloggar just nu i nattlinne

Är det där särskilt smart – att skriva den rubriken? Här och nu? Bör ett nattlinne hållas utanför den professionella sfären?

För ett par dagar sedan bloggade Jerry @DoktorSpinn Silfwer om sitt bloggdilemma. Han lyfte då frågan som alla bloggare måste, eller i alla fall borde fundera över, och det är de fyra P:na som en ensam eller alla fyra gemensamt definierar innehållet på en blogg: Publikt, Privat, Professionellt och Personligt.

Precis som Jerry påpekar är ju allas blogginnehåll publikt, däremot behöver det varken vara professionellt, personligt eller privat – och i synnerhet inte alla delarna samtidigt. Men om man vill uppfattas ”professionell”, var går då gränsen för hur personlig man kan vara, och hur hanterar man att, om det nu är det man eftersträvar, vara personlig utan att bli alltför privat (två begrepp som ofta gärna görs synonyma, men som är helt olika saker)?

Jerry skriver att han själv, till förmån för sitt professionella (men inte opersonliga!) bloggande, de senaste åren helt lagt ner den privata vinkeln, och hur han ibland kan sakna den.

Jag förstår Jerrys dilemma fullt ut, och ”P-frågan” är en jag nästan konstant har i bakhuvudet:

>> ”Bör jag verkligen blanda in personliga åsikter om exempelvis företag på min blogg – kan det skada framtida, eventuella konsultuppdrag?”

>> ”Är det rätt att trycka ut mitt banala, för att inte tala om mitt högst privata subtila flöde i samma kanaler (Twitter, Facebook etcetera) som  jag för ut mina ”TheJennie.se”-inlägg i, och där en hel del för mig viktiga professionella/yrkesrelaterade kontaketr finns och enkelt kan ta del av min person?

>> Kan mitt publika privata skada mitt personliga varumärke – eller är det just det som är med och formar och för det framåt?

Och det finns förstår fler frågor än så, och kanaler utöver bloggen, som då och då passerar trådarna i mitt huvud. Det jag oftast kommer fram till (vilket inte behöver vara rätt, så säg gärna emot mig om du tycker att jag har fel) är att ju mer ”jag” jag vågar vara publikt, ju enklare blir det – både för andra och för mig själv. Jag kan fundera mindre över vilken roll jag behöver ta i olika sammanhang och vilka åsikter jag bör/inte bör redovisa (även om jag givetvis ofta anpassar mig efter sammanhang, något annat vore ju bara korkat). Samtidigt kan till exempel potentiella uppdragsgivare, inbillar jag i alla fall mig, ganska tidigt få en hyfsat tydlig bild av vem jag är och vad jag står för och vilka olika sidor som utgör min personlighet.

Självklart finns det mycket av både mig och mitt liv som jag aldrig gör publikt, liksom saker jag publicerar som aldrig blir privata. Men. Det jag absolut vågar påstå är att min transparens hittills, och vad jag vet, aldrig satt några käppar i hjulet för mig, tvärtom.

Framför allt är det skönt att vakna på morgonen och veta att jag inte har en dubbelmoral som råkar vara till salu när det passar. Det vill säga att jag inte låter pengar gå före principer och, i den mån det är möjligt, inte tänker väja för att outa starka och för mig viktiga åsikter bara för att det kan riskera uppröra någon som en dag kanske kan sätta bröd på mitt bord.

Bla, bla bla…skulle kunna resonera vidare om det här i en evighet tror jag. Frågorna kring transparens och personligt varumärke och gränserna mellan offentligt, personligt och privat är verkligen några som intresserar och engagerar mig (var på mitt gamla Medieinstitut häromveckan och hade bra diskussioner kring det med kommunikationsklassen som läser där nu).

Och det är fler än Jerry och jag som pratar om det privata (<— Sofia @Mymlan Mirjamsdotter, klart en ”privatpublik” förebild för mig!). Och det finns många fler som jag tycker lyckas bemästra och kombinera alla fyra P:a – Publik, Privat, Professionell, Personlig – till exempel Fredrik Wass, aka @bisonblog (som btw precis startat en strålande podcast – ”Bison Trackback”!).

Har du några tankar kring allt det här jag snart skrivit en roman om? Finns det gränser för hur privat man i publika sammanhang får lov att vara, eller handlar det bara om hur skickligt man hanterar konsten? Och i såfall – har du exempel på någon utöver ovan nämnda som gör det riktigt, riktigt bra?

Kommentarer – vill ha dem! :)

Nyhetsmonopolet för länge sen förlorat (och just det, MJ är död)

”Popkungen” har gått ur tiden och utan att varken vilja förringa eller förhärliga tycker jag att händelsen har ungefär den här betydelsen (kommentarerna under punkt ett – vilket helt off topic aktualiserar min dröm om att kunna länka till specifika rader och stycken…).

Personligen fick jag nyheten via Twitter inatt, och istället för att sväva ut i en Michael Jackson-post vill jag bara kort beröra detta ”fenomen” som fler uppmärksammat:

MJ_newstweet

Ett sanningens tweet av Andie Nordgren

Fredrik Wass berör samma sak när han bland annat ber oss att notera ”hackordningen i sin mediekonsumtion”:

Bison_hackordning_mediekonsumtion

Inflödets ordning (från Bisonblog)

Hos mig ser det likadant ut och jag instämmer till fullo i Fredriks slutsats som inleds med ”Traditionella medier måste förstå att de är en del av en mediemix där statusuppdateringar och blogginlägg finns med i konkurrensen om läsarögon” och fortsätter med många analytiskt kloka ord.

Bara en sådan sak och reflektion som kommer till mig i skrivande stund, att jag i denna bloggpost väljer att i första hand länka till bloggare och tweets, och först därefter (läs: nu när jag ska avsluta), funderar på om jag borde länka till någon större medieaktör (för att verkligen understryka att MJ är död, som om det behövdes…) säger i sig självt ganska mycket.

Den traditionella nyhetsförmedlingen har en längre tid mött nya utmaningar som ruckar dess existens. Och 2009 tycker jag verkligen är året då den fullt ut förlorat sitt monopol.

Personligen tycker jag att det ska bli otroligt spännande att se vart denna utveckling kommer att ta journalistiken, och vad det kommer att säga mina barnbarn – eller snarare hur de kommer att tolka det – när jag en dag berättar för dem att jag som liten drömde om att bli ”journalist”.