Jag skulle gärna betala för fortsatt Google Reader

Hänger du hyfsat med i techvärlden så har du förmodligen hört att RSS-läsartjänsten Google Reader kommer att läggas ner. Google offentliggjorde det sent igår kväll, och på bloggar, Twitter och Facebook har många upprörda röster redan hunnit ta ton. Jag stämmer in i klagokören. Som jag nämnt tidigare är Google Reader en av de tjänster jag gillar mest och sedan sex år tillbaka använder beyond flitigt. I dagsläget har jag över 600 RSS-flöden samlade och strukturerade där, som jag under åren hunnit bygga upp en solid rutin kring hur jag hanterar. Det är genom readern jag kommit att sköta en stor del av min privata omvärldsbevakning, och jag kollar min Reader – nästan lika naturligt som att äta, sova, borsta tänderna –  flera gånger per dygn.

Det var den Readern det...

Att Google väljer att stänga ner tjänsten kommer lite som en chock för mig. Samtidigt är det väl inte helt förvånande. Precis som Jan Videren påpekar blev man ju redan 2011 varse de minskade satsningarna när funktionen ”shared items” togs bort. Och Google tjänar väl inte ett öre på den här produkten. Samtidigt undrar man ju, som i så många fall, hur mycket det kostar ett företag att göra sina kunder/användare besvikna? Nu vet jag inte hur många som i dagsläget är så trogna sin Google Reader som jag, men av twittrare och bloggare att döma, exempelvis Tommy K Johansson, som förstås var tidig att blogga om den trista nyheten, är jag inte helt allena på min front.

Jag övervägde ett ögonblick att för en gångs skull skriva både rubrik och detta inlägg på engelska, som om det skulle kunna påverka. Men den snabba tanken var nog grovt naiv. Chansen att Google i det här läget skulle välja att lyssna på sina användare och tänka om (som vi ju sett en del andra större företag tidigare göra, exempelvis Metro som var i färd att stänga ner den populära Metrobloggen, men fick vika sig för bloggilskan som uppstod), tror jag tyvärr är obefintlig.

Vill man exportera all sin Reader-data, rekommenderar Google att använda Google Takeout. Och det lär jag väl göra. Dock löser det inte mitt mest akuta problem – eller som det i alla fall kommer att vara den 1 juli – vad ska jag använda istället? Lifehacker har listat de tydligen bästa alternativen, och den listan ska jag kolla igenom så fort jag har tid. Har du själv tips på ett bra alternativ får du gärna bjussa på det i kommentarsfältet.

Jag vet att jag kommer hitta ett alternativ, förmodligen ett jag kommer lära mig uppskatta precis lika mycket. Och förnyelse är ju i grunden en bra grej. Men just nu är jag mest förbannad och osugen på att behöva byta ut en tjänst jag jag verkligen gillar (därav rubriken att jag med glädje hade börjat betala för att få behålla min Google Reader).

Som jag ju nyligen skrev i inlägget ”En sekund från att överlåta min blogg”: att välja att snabbt eller gradvis lämna en tjänst eller plattform, själv eller tillsammans med andra, är en helt annan sak än att utan förvarning förlora den”.

Inte glad.

Det här är bloggpost 51 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

 

Digitala söndagstankar – om webbsocial storstädning, bloggnostalgi och oväntad backup

Har haft en märkligt webbnostalgisk dag, fastän det inte alls var tänkt så. Det som började i storstädning AFK, fortsatte i en impuls att rensa upp i mitt Twitterflöde; dels uppdatera mig på vilka jag faktiskt följer, dels avfölja konton som inte längre känns relevanta eller helt enkelt inte har uppdaterats på länge – en välbehövlig avdammning som skjutis under mattan under alltför lång tid.

Sen fortsatte det med Facebook: gick igenom alla mina vänner och plockade bort dels de som jag upptäckte blivit tomma skal, det vill säga de som raderat sina profiler (till min förvåning var det betydligt fler än jag kunnat tro), dels hittepå-profiler (till exempel ‘Mållgan Åberg’, en karaktär jag ett tag tyckte var lite kul att kunna vara vän med och tagga, men som jag nu kände att jag faktiskt inte vet ett skit om vem som ligger bakom och därför känns märklig att vara vän med), liksom de få företag som fortfarande lyckats ha kvar en personprofil (det är inte det att jag inte gillar dessa företag jag varit vän med, men de kan gott och väl få nöja sig med att jag gillar deras sida, om de lärt sig att det är en sida de behöver skaffa, och om de inte lärt sig det får ‘vänskapen’ vara; man är inte vän med varumärken, man är vän med människor, instämmer i Facebooks logik fullt ut här).

Fortsatte med att gå igenom alla sidor jag gillat, och plockade faktiskt bort en del tummar. Tror att de flesta av dessa är företag jag tummat antingen för att det krävts i en tävling (säger också en hel del om ‘äktheten’ i människors vurm för varumärket, när man tvingar dem att gilla ens sida….), eller för att jag av olika skäl velat hålla koll på en viss sida under en viss period.. Önskar faktiskt att det, liksom det går med personer, bara gick att följa vissa företagssidor – alltså få upp deras uppdateringar  i sin feed – utan att nödvändigtvis behöva gilla dem.

Nåja. Efter Facebook blev det upprensning i bloggrullen här på TheJennie, följt av en tokbehövlig städning i min Google Reader -  RSS-läsaren jag huvudsakligen använder för att hänga med i de delar av bloggosfären jag är mest intresserad av. Och det är här nostalgin kommer in.

Ska erkänna att jag inte rensat min Reader ordentligt på flera år. Därför låg det kvar en uppsjö med bloggar där som inte uppdaterats på länge, en del så långt tillbaka i tiden som 2008 (en eon i webbtid mätt!).  En del visste jag förstås redan hade slutat blogga, eller helt enkelt tagit en extremt lång paus, och har medvetet saknat. Ett liv i exil, en av de första bloggarna jag verkligen seriöst följde, är ett sådant exempel; den ligger dock fortsatt kvar i readern tillsammans med ett gäng andra souvenirer som dels, hur töntigt det än kan låta, känns för jäkla sorgligt att bara radera, men dels också av annan anledning jag snart återvänder till.

Oops! Not on web, but still in Reader :)

En del bloggar hade jag helt enkelt hunnit glömma bort att jag följt, men blev påmind om nu när jag såg deras namn i nån gammal mapp i readern. Att folk slutar blogga är inte så konstigt (jag har själv under perioder tagit längre pauser på alla mina bloggar). Och det kommer ju dessutom hela tiden nya att följa. Men det lämnar tomrum när folk slutar skriva, i alla fall hos mig, särskilt hos dem man fått följa länge, som uppdaterat ofta och som man – även om man inte på riktigt ‘känner dem’ – känns som att man känner innan och utan just för att man fått följa med i deras blogg under så lång tid. Då är det fint att bli påmind så här.

Men nostalgin bestod inte bara i att se namnen på gamla bloggar där i readern, utan av att faktiskt läsa igenom gamla blogginlägg av de bloggare som lagt ned (jag lovar, har säkert läst motsvarande en hel roman idag). Det jag ‘upptäckte’ (eller snarare, det jag plötsligt insåg var en cool feature jag inte funderat över förut) var nämligen att blogginlägg som jag tidigare läst i min reader, som tillhör en bloggfeed jag alltså inte raderat, ligger kvar där – oavsett den faktiska bloggen finns kvar eller ej.  Med andra ord, även om någon bokstavligt talat plockat ned sin blogg från nätet och skrotat domänen, ligger inläggen kvar i readern, som plötsligt får funktionen av en ‘backup’-databas för andras inlägg. En bra påminnelse om att allt som händer på internet (om så bara en sekund), alltid stannar någonstans… Inget nytt förstås, men ändå. Alltid bra att ha i åtanke.

Har egentligen ingen större poäng med det här inlägget, mer än att gud vad många bloggar jag saknar och gud vad många nya bloggar jag längtar efter att stoppa in i mitt flöde. Rensade idag ner till cirka 200 i min Reader, en bråkdel av hur många som fanns där innan, men då tog jag förvisso också bort många som fortfarande är aktiva men som av olika skäl inte längre känns intressanta/relevanta för mig att följa.

Och sist men inte minst – det där med digital storstädning är inte så dumt, borde man göra oftare. Jag har en hel del kvar på min to do-lista här (som att se över vilka triljoner tjänster jag egentligen är reggad på, om min profilbeskrivning verkligen är up to date i de kanaler jag är aktiv i, byta lösenord här och var, uppdatera bloggar, rensa i utkast och så vidare, och så vidare…), men är ändå nöjd med dagens bedrift. Sen tycker jag alltid det känns märkligt att ‘städa’ i sina sociala nätverk. Att städa bland människor liksom, säger man det högt låter det smått absurt. Men nya sätt att umgås kräver väl kanske nya sätt att ‘sluta umgås’ också? En digital relation kan ju liksom aldrig bara rinna ut i sanden på samma sätt som en relation AFK, om du förstår hur jag tänker?  Får nog hur som bli ett eget inlägg om det någon gång, nu kallar andra digitala nöjen.
:)