Kan man bli för social på webben?

Imorgon är det åter dags för Social Media Lunch Club Stockholm, årets näst sista. Som ”Disruptive Medianska” fick jag ansvaret att hitta ett schysst, centralt lunchställe som serverar buffé, helst inte asiatisk (been there, done that, kul att hitta på nåt nytt…), där man kan boka in typ 70-80 personer (”kan bli färre, kan bli fler”) och gärna sitta lite avskilt…

Inte det allra lättaste, men med lite vilja så går det! :P Så, imorgon intar vi som kan 2 grabbar på Sveavägen – nytt hak för mig, men hoppas och tror det ska smaka

Dock är det ju framför allt inte för matens utan för människornas och samtalens skull som dessa socialmediala lunchsammankomster äger rum, och imorgon rymmer samtalsmenyn en lite ovanlig men intressant fråga: ”Kan man bli för social på nätet?”.

Spaningen är tänkt att handla om ”avvägningar mellan tid, insats och utfall” och jag tycker som vanligt det ska bli kul att höra vad lunchtwittrare och andra har att bidra med.

Personligen vill jag nog både svara ja och nej. För mig handlar det först och främst om relevans.  Syns och hörs du mycket men säger saker som intresserar, roar och väcker min nyfikenhet får du för min del vara precis hur social du vill. Dessutom tror jag att den som pratar mycket också kan ”komma undan” med fler irrelevanta saker eftersom det vägs upp av allt det där relevanta som sipprar ut.

Dessutom har jag ju i sociala mediekanaler (nästan) alltid själv valet att ignorera personer och budskap som stör eller helt enkelt inte berör mig.

Vad jag själv ofta brottas med är dock en rädsla för att inte vara tillräckligt relevant – för att bidra med för lite, för sällan och för att rymmas lite för väl inom ramen för #babbel.  Jag är till exempel fullt medveten om att jag är en extremt ojämn Twittrare, Facebookare, Youtubare, Flickrare med mera…

I perioder kör jag ”all in”; twittar massivt en hel dag, hoppar in i diskussioner, reply:ar, delar länkar och tankar och händelser runt omkring mig. Och ibland, på sista tiden desto mer, följer jag bara flödet på distans (det gör jag förvisso nästan jämnt, från otta till sen natt – läser och noterar men gör inte själv så mycket aktivt) och bloggar även betydligt mindre.

Ofta har det med tid och prioriteringar att göra. Det tar tid att vara väldigt aktiv (köper inga motargument här), och har du ett jobb där du är väldigt aktiv i sociala medier, men inte alltid i ditt eget namn, kan det vara svårt att få ihop det. Trots att kanalerna är många har man ju fortfarande bara ett huvud och två händer…

En sak jag själv reflekterat över är att ju längre  jag i egenskap av ”TheJennie” pausat min aktiva närvaro, ju svårarare blir det att ”bara träda in” och bidra med något. Som att förväntningarna på det jag har att säga blir högre när jag inte sagt så mycket på ett tag. När jag dessutom fått fler och fler ”followers”, ”vänner” och läsare som jag på olika sätt ser upp till och är ”namn i branschen”, har den lilla prestationsångesten om än bara blivit värre…

Vart vill jag komma? Tja, tror väl mer att det handlar om ett personligt resonemang än någon verklig poäng här. Att den sociala webbnärvaron inte alltid behöver vara självklar. Att det nätverk du ingår i förmodligen (i alla fall för vissa som jag), sätter ramar för ditt beteende;  vad du säger och hur du säger det.  Precis som IRL med andra ord.

Kan man bli för social IRL?? En närliggande men helt annan fråga att fundera på, och inget jag kommer djupdyka i här och nu.

Men som svar på frågan ”Kan man bli för social på nätet”, tror jag mitt generella svar tillslut ändå lutar mest åt nej (i alla fall så länge andra människor har den fria viljan att ta avstånd från den person eller det företag det handlar om).

Handlar det däremot om att vissa kanske blir så socialt aktiva att det går ut över annat (kan ju lätt se hur det kan ske – busenkelt att slukas upp av den sociala webben…) – då går mitt svar mer mot ja.

Med detta sagt ska jag kuta upp till Thaistället här på Gärdet och hämta mat (#babbelbabbelbabbel), och hoppas på att träffa så många som möjligt av er vid nästa besticktillfälle (aka morgondagens lunch)!

SJ – var är er närvaro?

Idag bloggar Niklas Lindh om att resa med SJ. Det är ingen överdrivet positiv post. Och han väcker flera frågor som är värda ett bemötande – till exempel varför inte SJ bjuder sina resenärer på gratis internet (när biljetten ändå är så dyr, och man ändå tvingas stå ut med förseningar och dylikt).

Niklas är inte ensam om att väcka kritiska frågor kring och till SJ. Jag har bara idag sett flera negativa inlägg från Twittrande SJ-resenärer. Jag har till och med själv skrivit ett inlägg under relaterat ämne (SJ, kritik) på min gamla blogg (tyvärr ej tillgänglig för tillfället) och det finns många fler exempel. Läs bara Deepeditions inlägg från förra året så förstår ni vidden.

Men ingenstans har jag sett tillstymmelse till svar från SJ. Varken bland kommentarerna eller i något annat relevant forum. De har ingen närvaro på Twitter eller, så vitt jag vet, någon annanstans där kritiska röster gör sig hörda. Och när jag, efter att ha läst den här artikeln i Dagens Media (där SJ:s kommunikationsdirektör Elisabeth Lindgren bland annat uttalar sig om SJ:s framtida kommunikationsplaner) känner för att komma i kontakt med SJ:s kommunikationsavdelning, kan jag inte hitta en enda mailadress till någon där. Eller till någon annan enskild person eller avdelning inom organisationen heller för den delen. Vill jag framföra något får jag lov att ringa 0771… eller använda ett oriktat formulär på deras sajt. Det känns minns sagt sådär.

Förra hösten gick SJ:s VD Jan Forsberg ut och pudlade med en helsidesannons i dagspress. Det var ett diplomatiskt skrivet brev med många fina ord. SJ hade förstått att folk var kritiska. SJ tyckte att kunderna hade rätt att vara det. SJ lovade skärpa sig (men fortsätta ta duktigt betalt).

Ändå var jag, efter denna pudel, tvungen att skriva två fysiska brev, fyra mail och ringa tre samtal till SJ:s kundtjänst innan jag slutligen fick smaka på Statens Järnvägars kundgaranti: tre stycken värdecheckar á 50 kr styck att använda inom ett år på min nästa resa med SJ (eh, va??!). Det här var dessutom  fem månader efter det att jag både tur- och retur till Östersund fått åka försenat nattåg utan egen plats eftersom vagnen på min förbokade biljett ”inte fanns längre”.

Trots att det väl är lönlöst att adressera frågan här (…) skulle jag ändå vilja pinpointa tre saker som jag tycker att SJ:s ledning och kommunikatörer borde ta itu med NU:

* Sluta fundera över er närvaro på nätet – börja närvara! Kritiken mot er har knappast uppstått över en natt. Dialogen behövs A.S.A.P.

* Sätt någon på att omvärldsbevaka. Det vill säga – håll koll på vad som sägs om er och framförallt var, så att ni också kan vara snabba på att  gå in och bemöta era kunder där de/vi är. Vet ni inte hur man gör? Anlita någon som hjälper er – det finns många kompententa inom området.

* Glöm inte bort vikten av personliga relationer! Formulär i all ära, men en kommunikationsavdelning som man inte kan kommunicera med, eller i överhuvudtaget en organisation där inte en enda fysisk person känns lättillgänglig – det skaver lite i förtroendet (särskilt om man som kund redan är missnöjd.

Och så avslutningsvis, en helt personlig bubblare:

* 150 kr i värdecheckar, det känns som när en servitris får 50 öre i dricks – ett hån.