Att inte gå i mål – #Blogg79

Jag gick inte i mål. Kom inte ens halvvägs. Och det är skit för jag hatar att inte gå i mål, inte slutföra. Men så är det ju ”bara” Blogg100 det handlar om, det jag pratar om. ”Bara” för att när livet blir kritiskt måste man se det så: fokusera på bara det allra viktigaste just då. Som när det kommer till kritan oftast kokar ner till väldigt få saker.

Och det är det jag har gjort de senaste sisådär 21 dagarna. Det enda jag faktiskt kunnat göra. Vi har en enda riktigt obligatorisk regel på byrån jag är med och driver, och det är att hälsa och familj, oavsett allt, alltid ska gå först. Och det är den regeln jag helgat.

Nu är det lite mindre kritiskt det som var. Hunnit jobba ikapp det som ”helgetiden” kostade. Så nu hoppas jag kunna vidga det där som är viktigt, vilket innebär att åter göra sånt som, när det just kokar krita, är lite oviktigt (det gör jag ju redan). Som att blogga mer igen, även här. Inte oviktigt på det stora hela, inte alls, och det vet ni att jag tycker ni som känner mig, men allt är ju som det så vackert heter relativt.

Blogg100-loppet är ju lite kört, åtminstone enligt de reglerna. Men jag hoppar på här och nu igen. Och så hoppas jag att jag håller takten fram till allmän målgång. Blogg79 får jag väl kalla det – om jag räknar rätt – det jag härefter deltar i. Hoppas alltså fortsätta som vanligt, fastän mycket inte alls är som vanligt, i morgon igen.

Det här är inlägg *60 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014, och där vi fortfarande inte missat en enda inlägg. 

*typ.

 

Oh snap, remember this? It’s OK to be private.

Är det någon dag man inte ska väcka en trött gammal blogg till liv med ett seriöst inlägg så är det väl den 1:a april. Å andra sidan finns det väl heller ingen bättre dag att verkligen mena ”skämt åsido, det här är allvar”. Så. Nu kör jag.

Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det ”proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas ”ohlife”.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Oh snap!
Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha ”the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till ”jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.

 

Till alla mina potentiella uppdragsgivare: jag bloggar just nu i nattlinne

Är det där särskilt smart – att skriva den rubriken? Här och nu? Bör ett nattlinne hållas utanför den professionella sfären?

För ett par dagar sedan bloggade Jerry @DoktorSpinn Silfwer om sitt bloggdilemma. Han lyfte då frågan som alla bloggare måste, eller i alla fall borde fundera över, och det är de fyra P:na som en ensam eller alla fyra gemensamt definierar innehållet på en blogg: Publikt, Privat, Professionellt och Personligt.

Precis som Jerry påpekar är ju allas blogginnehåll publikt, däremot behöver det varken vara professionellt, personligt eller privat – och i synnerhet inte alla delarna samtidigt. Men om man vill uppfattas ”professionell”, var går då gränsen för hur personlig man kan vara, och hur hanterar man att, om det nu är det man eftersträvar, vara personlig utan att bli alltför privat (två begrepp som ofta gärna görs synonyma, men som är helt olika saker)?

Jerry skriver att han själv, till förmån för sitt professionella (men inte opersonliga!) bloggande, de senaste åren helt lagt ner den privata vinkeln, och hur han ibland kan sakna den.

Jag förstår Jerrys dilemma fullt ut, och ”P-frågan” är en jag nästan konstant har i bakhuvudet:

>> ”Bör jag verkligen blanda in personliga åsikter om exempelvis företag på min blogg – kan det skada framtida, eventuella konsultuppdrag?”

>> ”Är det rätt att trycka ut mitt banala, för att inte tala om mitt högst privata subtila flöde i samma kanaler (Twitter, Facebook etcetera) som  jag för ut mina ”TheJennie.se”-inlägg i, och där en hel del för mig viktiga professionella/yrkesrelaterade kontaketr finns och enkelt kan ta del av min person?

>> Kan mitt publika privata skada mitt personliga varumärke – eller är det just det som är med och formar och för det framåt?

Och det finns förstår fler frågor än så, och kanaler utöver bloggen, som då och då passerar trådarna i mitt huvud. Det jag oftast kommer fram till (vilket inte behöver vara rätt, så säg gärna emot mig om du tycker att jag har fel) är att ju mer ”jag” jag vågar vara publikt, ju enklare blir det – både för andra och för mig själv. Jag kan fundera mindre över vilken roll jag behöver ta i olika sammanhang och vilka åsikter jag bör/inte bör redovisa (även om jag givetvis ofta anpassar mig efter sammanhang, något annat vore ju bara korkat). Samtidigt kan till exempel potentiella uppdragsgivare, inbillar jag i alla fall mig, ganska tidigt få en hyfsat tydlig bild av vem jag är och vad jag står för och vilka olika sidor som utgör min personlighet.

Självklart finns det mycket av både mig och mitt liv som jag aldrig gör publikt, liksom saker jag publicerar som aldrig blir privata. Men. Det jag absolut vågar påstå är att min transparens hittills, och vad jag vet, aldrig satt några käppar i hjulet för mig, tvärtom.

Framför allt är det skönt att vakna på morgonen och veta att jag inte har en dubbelmoral som råkar vara till salu när det passar. Det vill säga att jag inte låter pengar gå före principer och, i den mån det är möjligt, inte tänker väja för att outa starka och för mig viktiga åsikter bara för att det kan riskera uppröra någon som en dag kanske kan sätta bröd på mitt bord.

Bla, bla bla…skulle kunna resonera vidare om det här i en evighet tror jag. Frågorna kring transparens och personligt varumärke och gränserna mellan offentligt, personligt och privat är verkligen några som intresserar och engagerar mig (var på mitt gamla Medieinstitut häromveckan och hade bra diskussioner kring det med kommunikationsklassen som läser där nu).

Och det är fler än Jerry och jag som pratar om det privata (<— Sofia @Mymlan Mirjamsdotter, klart en ”privatpublik” förebild för mig!). Och det finns många fler som jag tycker lyckas bemästra och kombinera alla fyra P:a – Publik, Privat, Professionell, Personlig – till exempel Fredrik Wass, aka @bisonblog (som btw precis startat en strålande podcast – ”Bison Trackback”!).

Har du några tankar kring allt det här jag snart skrivit en roman om? Finns det gränser för hur privat man i publika sammanhang får lov att vara, eller handlar det bara om hur skickligt man hanterar konsten? Och i såfall – har du exempel på någon utöver ovan nämnda som gör det riktigt, riktigt bra?

Kommentarer – vill ha dem! :)