Till alla mina potentiella uppdragsgivare: jag bloggar just nu i nattlinne

Är det där särskilt smart – att skriva den rubriken? Här och nu? Bör ett nattlinne hållas utanför den professionella sfären?

För ett par dagar sedan bloggade Jerry @DoktorSpinn Silfwer om sitt bloggdilemma. Han lyfte då frågan som alla bloggare måste, eller i alla fall borde fundera över, och det är de fyra P:na som en ensam eller alla fyra gemensamt definierar innehållet på en blogg: Publikt, Privat, Professionellt och Personligt.

Precis som Jerry påpekar är ju allas blogginnehåll publikt, däremot behöver det varken vara professionellt, personligt eller privat – och i synnerhet inte alla delarna samtidigt. Men om man vill uppfattas ”professionell”, var går då gränsen för hur personlig man kan vara, och hur hanterar man att, om det nu är det man eftersträvar, vara personlig utan att bli alltför privat (två begrepp som ofta gärna görs synonyma, men som är helt olika saker)?

Jerry skriver att han själv, till förmån för sitt professionella (men inte opersonliga!) bloggande, de senaste åren helt lagt ner den privata vinkeln, och hur han ibland kan sakna den.

Jag förstår Jerrys dilemma fullt ut, och ”P-frågan” är en jag nästan konstant har i bakhuvudet:

>> ”Bör jag verkligen blanda in personliga åsikter om exempelvis företag på min blogg – kan det skada framtida, eventuella konsultuppdrag?”

>> ”Är det rätt att trycka ut mitt banala, för att inte tala om mitt högst privata subtila flöde i samma kanaler (Twitter, Facebook etcetera) som  jag för ut mina ”TheJennie.se”-inlägg i, och där en hel del för mig viktiga professionella/yrkesrelaterade kontaketr finns och enkelt kan ta del av min person?

>> Kan mitt publika privata skada mitt personliga varumärke – eller är det just det som är med och formar och för det framåt?

Och det finns förstår fler frågor än så, och kanaler utöver bloggen, som då och då passerar trådarna i mitt huvud. Det jag oftast kommer fram till (vilket inte behöver vara rätt, så säg gärna emot mig om du tycker att jag har fel) är att ju mer ”jag” jag vågar vara publikt, ju enklare blir det – både för andra och för mig själv. Jag kan fundera mindre över vilken roll jag behöver ta i olika sammanhang och vilka åsikter jag bör/inte bör redovisa (även om jag givetvis ofta anpassar mig efter sammanhang, något annat vore ju bara korkat). Samtidigt kan till exempel potentiella uppdragsgivare, inbillar jag i alla fall mig, ganska tidigt få en hyfsat tydlig bild av vem jag är och vad jag står för och vilka olika sidor som utgör min personlighet.

Självklart finns det mycket av både mig och mitt liv som jag aldrig gör publikt, liksom saker jag publicerar som aldrig blir privata. Men. Det jag absolut vågar påstå är att min transparens hittills, och vad jag vet, aldrig satt några käppar i hjulet för mig, tvärtom.

Framför allt är det skönt att vakna på morgonen och veta att jag inte har en dubbelmoral som råkar vara till salu när det passar. Det vill säga att jag inte låter pengar gå före principer och, i den mån det är möjligt, inte tänker väja för att outa starka och för mig viktiga åsikter bara för att det kan riskera uppröra någon som en dag kanske kan sätta bröd på mitt bord.

Bla, bla bla…skulle kunna resonera vidare om det här i en evighet tror jag. Frågorna kring transparens och personligt varumärke och gränserna mellan offentligt, personligt och privat är verkligen några som intresserar och engagerar mig (var på mitt gamla Medieinstitut häromveckan och hade bra diskussioner kring det med kommunikationsklassen som läser där nu).

Och det är fler än Jerry och jag som pratar om det privata (<— Sofia @Mymlan Mirjamsdotter, klart en ”privatpublik” förebild för mig!). Och det finns många fler som jag tycker lyckas bemästra och kombinera alla fyra P:a – Publik, Privat, Professionell, Personlig – till exempel Fredrik Wass, aka @bisonblog (som btw precis startat en strålande podcast – ”Bison Trackback”!).

Har du några tankar kring allt det här jag snart skrivit en roman om? Finns det gränser för hur privat man i publika sammanhang får lov att vara, eller handlar det bara om hur skickligt man hanterar konsten? Och i såfall – har du exempel på någon utöver ovan nämnda som gör det riktigt, riktigt bra?

Kommentarer – vill ha dem! :)

Läs brevet och se filmen – från Journalistförbund till internetkunskap

PR-konsulten Jerry Silfwer säger ”Stay off the fucking internet”. Och jag kan bara hålla med.

Det hela handlar om en kommentar på ett briljant (jag menar det – briljant) ”Öppet brev till Journalistförbundets styrelse” som Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) publicerade på Same Same But Different igår.

Bultar ditt som mitt hjärta någonstans någonting för journalistik, öppenhet, transparens och informationsdelning och har också du någongång haft någonting med Journalistförbundet att göra, då är Sofias brev en ”must-read”. Och missa för guds skull  inte kommentarerna (det är där, som oftast, debatten blir riktigt intressant)!

Förövrigt. Hur fick jag, som under gårdagen var så över öronen sysselsatt att jag knappt ens hann twittra (då förstår ni…) nys om det här? Via min Reader såklart! Har du inte en susning om vilken ”Reader” jag pratar om? Eller känner du någon annan som inte har det? Då föreslår jag att ta del av veckans precis lagom korta internetkunskapsfilm som påpassligt nog just handlar om RSS och hur du använder det (och ja – det är där som min ”reader” kommer in i bilden).

”Internetkunskap” – nytt videoprojekt skall skola skolan i webb!

Som lärardotter har jag alltid känt ett visst engagemang för skolans värld. Tillsammans med mitt webbintresse och beundran för internets alla möjligheter har det engagemanget ofta tagit sig uttryck som mer liknar frustration. Frustration över att utvecklingen inom skolan inte på långa vägar tycks hålla samma takt som i många andra delar av samhället. Frustration över att det varken finns kompetens, resurser eller (ibland) vilja nog att utnyttja modern teknik och kunskap på smidigare och effektivare sätt – sätt som jag tror både skulle gynna elever, lärare och på sikt (eftersom det ändå är i skolan som grunden till det mesta läggs) samhället i stort.

Därför är jag otroligt glad över att (främst som ”pressansvarig”) få vara delaktig i det projekt som Disruptive Media (där jag jobbar) tillsammans med Björn Falkevik, Sofia Mirjamsdotter och Therese Göterheim idag offentliggör – ”Internetkunskap”.

I korthet handlar det om att vi, med stöd av .SE:s Internetfond, kommer att producera 16 korta utbildningsfilmer (ca 5-10 min/film) som ska hjälpa framförallt skolungdomar och lärare att bli bättre internetanvändare med djupare kunskap om olika webbfunktioner.

Huvudmålgruppen  är skolungdomar på högstadie- och gymnasienivå, men riktar sig även mot dessas lärare, liksom studenter på vuxenutbildningar, kursverksamheter, studiecirklar etcetera.  Och i ett större perspektiv – alla som på något sätt är intresserad och/eller beroende av internet i sin vardag.

Imorgon börjar vi spela in och redan i nästa vecka ska den första filmen ligga uppe – dels på projektets webbplats internetkunskap.se (obs! fortfarande lite i ”beta”) och dels på Youtube, för att hålla tillgängligheten – och förhoppningsvis spridningen – hög. Därefter kommer vi fortsätta att publicera en film per vecka fram tills dess alla ligger uppe.

Fler detaljer kring projektet kan ni ta del av i vårt pressmeddelande. Ja, eller till exempel fråga mig om :).

Missa heller inte nästa veckas skol- och webbrelaterade event ”Hej skolan, dags att Internetta” som internetdagarna (med @copylinda i spetsen) arrangerar. Är osäker på hur det ser ut på platsfronten, men har du tur finns det fortfarande utrymme att knipa. Sista anmälningsdag är i alla fall 5 februari (det vill säga nu på fredag) klockan 15.00, och är du som jag åtminstone det minsta intresserad av en öppen diskussion kring skola och webb, så skulle jag satsa på att gå (eller följa det live via webben)! Själv tänker jag i alla fall göra det (det vill säga gå), och har även lyckats få min lärarmamma att tänka detsamma! :)