Oh snap, remember this? It’s OK to be private.

Är det någon dag man inte ska väcka en trött gammal blogg till liv med ett seriöst inlägg så är det väl den 1:a april. Å andra sidan finns det väl heller ingen bättre dag att verkligen mena ”skämt åsido, det här är allvar”. Så. Nu kör jag.

Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det ”proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas ”ohlife”.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Oh snap!
Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha ”the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till ”jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.

 

Twitter ändrar status!

Twitter

Twitter har tänkt till...

Bland de officiella ”webbtjänstbloggar” jag följer finns Twitter Blog, där jag titt som tätt och i formuleringar som faktiskt överstiger 140 tecken, kan läsa om vad som händer på Twitters utvecklingsfront. Brukar tycka innehållet är kul och hyfsat intressant och värt att återge i ett RT då och då, men inte så mycket mer.

Men. Ikväll fastnade jag lite extra för (går)dagens bloggpost eftersom den både innehåller ett stycke Twitterhistoria och dessutom insiktsfullt berättar vad som kan hända när man lämnar en tjänst (åtminstone delvis) i händerna på sina användare.

Så vad är det som händer? Ja (förutom att det fått rubriksätta dagens Twitterbloggpost) – det som i alla fall hänt Twitter är att tjänsten muterat och växt till något som är snarlikt sin ursprungliga karaktär men till sin storlek och form ändå helt annorlunda.

Har du det minsta lilla intresse för Twitter rekommenderar jag att läsa det korta inlägg som kan sägas vara både ett  insiktsfullt statement, ett ”erkännande” av sina användare och en stor liten sak i Twitters drygt treåriga historia.

Nedan finner du inlägget fritt översatt till svenska (något jag valt att göra eftersom jag, trots att innehållet kan verka banalt, tycker att det är alldeles för fint och för Twitterviktigt för att någon Google translate-fientlig svensktwittrare ska gå miste om essensen):

Vad händer?
(fritt översatt från Twitter Blog: ”What’s Happening?”):

”Ursprungligen var Twitter tänkt som en mobil  statusuppdateringstjänst  -  en tjänst som skulle göra det enkelt att hålla kontakten med vänner och familj genom att skicka och ta emot korta, frekventa svar på frågan ‘Vad gör du?’.

När vi lanserade tjänsten valde vi dock att utelämna något. För att behålla sin enkelhet ställde Twitter inga krav på att användare skulle bekräfta sina relationer till varandra . Istället lämnade vi saker och ting öppet.

Människor, organisationer och företag började snabbt utnyttja tjänstens öppna nätverk för att dela med sig av precis vad som helst, och ignorerade därmed helt den ursprungliga frågan, till synes som en strävan mot att både ställa och besvara en annan, mer omedelbar fråga: ‘Vad händer?’.

Ett enkelt textinmatningsfält begränsat till 140 tecken var allt som behövdes för kreativitet och påhittighet att frodas.

Visst, någon i San Francisco kan ju mycket väl i just det här ögonblicket besvara frågan ‘Vad gör du?’ med uppdateringen ‘Njuter av en utmärkt kopp kaffe’. Sett ur fågelperspektiv blir det dock tydligt att Twitter inte enbart handlar om dessa personliga funderingar.

Mellan dessa koppar kaffe bevittnar människor olyckor, organiserar evenemang, delar länkar och nyheter, rapporterar saker deras pappa säger och mycket, mycket mer.

Den grundläggande, öppna Twittermodellen skapade en ny typ av informationsnätverk och tjänsten har för längesedan vuxit ur sin karaktär av att vara en ”personlig statusuppdaterare”.

Twitter hjälper dig att dela och upptäcka det som händer nu bland alla de saker, människor och händelser du bryr dig om. ‘Vad gör du?’ är inte längre den rätta frågan, så från och med idag har vi förkortat frasen.  Det Twitter frågar nu är: ‘Vad händer?’

Vi förväntar oss inte att det här förändrar hur folk använder Twitter, men det kanske kommer att göra det hela lättare att förklara för din pappa.”

PS. Till skillnad från Twitters bloggpost så går den här att kommentera….

Uppdaterat: Det sociala PR-geniet Brian Solis har förstås också uppmärksammat Twitter omformulering och skrivit ett intressant inlägg kring ämnet.

12seconds.tv – social appdatering

12seconds.tv

12seconds.tv

Du har väl inte missat videotjänsten  12seconds.tv? Den är inte ny (grundades 2008), ändå tycker jag av flera anledningar att den tål uppmärksammas och bli påmind om nu.  Men ”first things first”….

Vad är 12seconds? (direktöversatt): ”12seconds hjälper dig uppdatera vänner och familj med korta videoklipp som du spelar in via webcam, mobiltelefon eller laddar upp. Skicka sedan dina videouppdateringar till Twitter, Facebook, Myspace, din blogg, Friendsfeed, iTUnes och andra ställen” (i sin enklaste form lyder teamets egna beskrivning: ”12seconds.tv is easy, cute and cuddly video messagingvilket egentligen sammanfattar tjänsten nog så bra).

12seconds är helt enkelt en statusuppdateringstjänst som istället för 140 tecken bygger på 12 sekunders videofilm (”because anything longer is boring”). Ett smart, kul och simpelt sätt att variera bokstavsflödet med och efter att du reggat medlemskap loggar du enkelt in med både  Twitter och Facebook connect. Hela tjänsten är i överhuvudtaget väldigt pro Twitter, så är du en tweeter har du kommit rätt (och på Facebook, där dina 12sekunders-klipp också uppdateras i ditt nyhetsflöde, kan du mysa med dem här).

Förutom att att spela in egna sekunder kan du också spana in/kommentera/videosvara/dela/ladda ner andras klipp som automatiskt laddas upp på sajten, delta i omröstningar, tävlingar och ”daily challenges”, nyttja schyssta erbjudanden, gå lös i  shopen (rymmer allt från frimärken till 12seconds-taggade skateboards…), lämna feedback och förslag på getsetisfaction med mera.

Som nybliven iPhonista är det dock den nya 3Gs-appen som får mig att skutta allra högst: ”Login with your Twitter account, tilt the phone to the left and you’re recording!  Title your post and your video is on Twitter.” Easypeasy som man säger och ett första test igårkväll bevisade att det funkar galant. Just nu har de också en fräsch iPhonetävling som du inte bör missa!

Kan inte påstå att jag varit någon vidare värst flitig 12sekundare hittills, men känner definitivt att jag har alla förutsättningar för att bli det nu. Och oavsett antal inspelade sekunder hittar du min tv-kanal här.

PS. Teamet bakom 12seconds är en riktigt sympatisk liga som bjuder på många sköna skratt – i alla fall att döma av deras  blogg,  nyhetsbrev (rekommenderas – underbar copy!) och givetvis – egna tolvsekundare. Senast inatt livesände grundaren och utvecklaren Jacob Knobel (@jakey12) en Community Chat på Ustream från kontoret på andra sidan Atlanten, vilket bara underströk att 12seconds är ett företag som satsar stenhårt på transparens och på att finnas där fullt ut för sina användare. 12thumbsup!