Dagens bloggklimp: Stockholmarnas Mat(tumblr)paradis av @daglivs

Att lista en företagsblogg som en ”bloggosfärens guldklimp” är kanske otippat men också, tycker jag, ett strålande bra bevis på att bloggar med företag som avsändare inte nödvändigtvis måste vara stela, försiktiga och in i minsta detalj korrekta (vilket jag ibland upplever att det finns en föreställning om att företagsbloggar måste vara).

Daglivs, en bland många Stockholmare uppskattad mataffär (inte minst på Twitter, där de länge varit aktiva och överraskande närvarande) blev för en tid sen med Tumblr-blogg, och har du inte spanat in den är det hög tid att göra det. Inte för att den är jättesnygg (det är den inte) och inte heller för att du slås omkull av den språkliga kvalitén (det gör du inte), utan rätt och slätt för att den i såväl inlägg som svar på kommentarer lyckas förena matvulgär humor (hej ”friend of Fredrik Backman”…) och charmig personlighet med en alldeles lagom och lättsmält nivå av marknadsföring.

Ska erkänna att jag blev (glatt) förvånad av att upptäcka att det är en Anna, dagligdags sysselsatt i Daglivs deli, som skriver den – inte minst för att till exempel den baconfascination som präglar flertalet inlägg (inte bara på den här bloggen, utan på internet i stort), lätt, och givetvis fördomsfullt, kan förknippas med en man.

Hur som – som med de flesta bloggklimptips bjuder jag inte på någon djupanalys utan föreslår bara att du tittar in. Åtminstone om du kan se humorn i klippet nedan, och som du kan och bör läsa bak(…)grunden till här.

En riktig Twittervecka med #BloggplatsH12 och #guldsoffan

Snacka om att det här blir en vecka i twittrandets tecken.

Först twapportering i bloggbyran ‘s namn, varje dag, hela veckan, från #BloggplatsH12 i Almedalen. Häng med redan idag, kl 15-16, när det är dags för ”Opinionsbildare på egna ben” och 16.30-17.00 (efter kaffe- och kisspaus?) när Åsa Romson (MP) blir intervjuad ”På pallen”.

Och mellan pallarna går jag imorgon i min kollega Kwasbebs fotsteg och gör ett inhopp i SVT:s #guldsoffa där jag tillsammans med @Ekobonden, @LandstromLina och @peterharich ska få livetwittra från #allsang (aka Allsång på Skansen). Artister under kvällen, utöver årets nya programledare Måns Zelmerlöv, är  Håkan HellströmMiriam AïdaSiw MalmkvistUlrik MuntherThe Moniker och Hasse Anderson och 20.00 dra det igång. Följ  via webben, twitter, TV eller varför inte på plats. Har redan lovat att twittra så tangenterna flyger, och svänger det så kan det hända jag tar ton. Har i vilket fall en liten rolig tanke om hur jag ska bjussa upp till skrattdans på mina 140 tecken, men mer om det imorrn (@allsang kan vara lugn, jag ska inte ”kuppa”).

Ses i twittosfären! :)

Twitterbio och domänjuridik, men framför allt – hur Twitter leder till kunskap och kreativitet!

Det är många som redan bloggat om vad Twitter betyder för dem i vardagen och vilken fantastisk källa till nyheter och kunskapsutbyte kanalen kan vara.

Jag har själv skrivit om det förut, men i söndags halkade jag (ganska oplanerat) in i en Twitterdiskussion som nästan kräver att jag bloggar om det igen.

Och det handlar inte bara om hur Twitter leder till kunskap. Det handlar också om hur det kan trigga kreativitet, bredda kontaknät och lära en glädjen med idétransparens (inte minst modet att tänka att delade idéer oftast är odelat bättre än de man håller för sig själv av rädsla för att någon ska sno dem).

Den korta bakgrunden är att jag för Bloggbyråns räkning satt och gick igenom en hel hög med twittrare som kunde tänkas vara intressanta att följa (och vice versa, förhoppningsvis har något intresse i att följa oss), och då slogs jag av det här.

Påhejad av @pauspling och inte minst @matslindborg loggade jag snabbt in mig på Binero och köpte både twitterbio.com och twitterbio.se. Och twitterbiografi.se (jag vet, domänköparsjukan är inte att leka med…). Men så gjorde @dreadnallen mig uppmärksam på att Twitter skulle kunna ha invändningar på en sådan idé. Eller inte idén i sig kanske, men idén om att idén skulle ligga på en allt för Twitter-relaterad domän. Med @dreadnallen’s hjälp engagerades fler i diskussionen, och ganska snart hade jag en hel skara av juridiskt kunniga twitterpersoner att diskutera det hela med.

Det kom att handla både om vilka invändningar Twitter skulle kunna ha och varför (samt vad det skulle kunna innebära för mig om det ”landar snett”) samt vilka invändningar användare själva skulle ha rätt och kanske anledning att ha mot att jag publicerar deras biografier (vilket tydligen är att betrakta som något annat än när tidningar publicerar Twittercitat). Liksom vem som egentligen äger en Twitterbiografi.

Mycket lärorikt att diskutera för en sån som jag, som förvisso tycker att jag har bra webbkoll, men är långt ifrån expert på webbjuridik. Och förhoppningsvis lärorikt för ett gäng andra tweeps som hade möjlighet att följa diskussionen (och sno idén, om de så hade velat…).

Jag får se vad det blir av Den Stora Twitterbiografin. Men ja, jag känner mig lite taggad att go for it. Och kanske kan det leda till andra intressanta projekt (även om somliga av dem skulle ta 140 år att avsluta…). Att det blir något utav det är i alla fall ett som är säkert. Så sent som igår började jag och @dreadnallen leka runt i WordPress och med @reuteras hjälp kan vi nog söka upp alla möjliga biografier av intresse.

Var det än landar har jag i alla fall fått med mig ett par tips på intressanta artiklar och diskussioner om domänregistrering och varumärkesintrång, som jag rekommenderar att läsa om du snabbt och tydligt vill lära dig mer:

Och så vill jag såklart tacka de hittills engagerade, lärande, och peppande: @dreadnallen, @sennbrinkonsult, @internetsweden,@johanejohansson, @northwiz, @letterman_se, @reuteras, @mariahagglof, @hans_g (@parnygards) (parantesen på grund av det här…), @pauspling, @bolstad, @dcarlbom, @hampusbrynolf, @mansj och kanske någon mer som jag i så fall ursäktar att jag har glömt.

Vad tror du om ”Den Stora Twitterbiografin” – skulle du läsa? Skulle du bidra med tips? Skulle du rent av vilja kunna skriva förslag på andras Twitterbiografier? Helt enkelt – är det en idé att riskera bli stämd för eller ska jag bara se det som ett (287 kronor dyrt) lärotillfälle som breddat mitt tweep-nätverk och givit mig uppslag till en sjukt upplänkad bloggpost?

;)

PS. Hade ju tänkt krydda det här inlägget med diverse skärmdumpar, men tyvärr har jag någon WP-bugg (som trots fantastisk Twittersupport) ännu inte gått att lösa.

 

 

Säg aldrig ”aldrig Justin Bieber”…

Igår var jag på förhandsvisning av 3D-dokumentären ”Justin Bieber – Never Say Never”.

Jo precis. Justin Bieber. Jag gjorde mitt bästa i att håna fenomenet timmarna innan. Twittrade om hur det skulle vara jag och alla andra galna tonårsbrudar (det var det) och om hur min iPhone auto-correct föreslog ordet ”Justitieminister” när jag skulle skriva ”Justin Bieber”. Raljerade över vilken undergång det vore att ha Justin på en sådan ministerpost.

Sen såg jag filmen (tillsammans med den skrikande skaran tonårsbrudar, ja).

Och nej. Jag kan fortfarande inte säga att Justin vore en klockren justitieminister. Däremot tror jag han skulle göra sig bra som ”viralityminister”. Det vill säga – en person som bevisar att Youtubes virala kraft under inga omständigheter är att underskatta. Och att ett tweet kan betyda mer än 140 tecken. Och att vi lever in en tid där bra grejer (typ Bieber-talanger – ja, han ÄR en talang och mer därtill) förr eller senare får den uppmärksamhet de förtjänar – eller i alla fall på bråkdelen av vad det förut kunde ta för någon att bli känd, idag kan bli ett globalt fenomen i många parallella kanaler.

Never Say Never är inte den bästa film jag någonsin sett, och självklart (gissar mitt cyniska jag) finns det drivkrafter bortom ”believe in your dreams and yourself” som ligger bakom skapandet av den här dokumentären. Och nej, inte ens efteråt älskar jag Justin Bieber (även om jag måste säga att min bild av honom och i synnerhet hans talang drastiskt förändrades under loppet av 1 h och 45 min).

Men. Filmen har många kvaliteter och lyckas beskriva många simultana fenomen och behöver du ett case som på riktigt kan beskriva styrkan och den virala potentialen i sociala medier (samt hur man slåss mot dem som avfärdar dess betydelse…) är det här verkligen en film du bör se.

Har du ”Bieber-feber” (eller vill få), börja då med att följa Justins tweets, Youtubekanal och uppdateringar på Facebook.


I USA är bloggen död! (och ett fritt resonemang kring vikten av olika kanaler)

Nja, rubriken är kanske en överdrift, men stämmer troligen bättre med ordet ”USA” än ”Sverige” i alla fall. Jag ska berätta varför.

För ganska precis en vecka sedan satt jag på en bar med Peter ”mr HTML5″ Lubbers som var på tillfälligt besök i Stockholm. Undantaget det faktum att många Hiltonpoäng lätt resulterar i en lite för frikostig bar, hade vi jämte livets vatten många intressanta samtal.

Bland annat pratade vi om sociala medier (nyhetsbomb, jag vet…) och jag fastnade lite vid Peters påstående att bloggandet och bloggläsandet ordentligt börjat tappa mark i USA, till förmån för framförallt Twitter och Facebook.

Så häromdagen var jag inne på Journalisten.se, egentligen av en komplett annan anledning, och snubblade då över rubriken ”Bloggandet försvagas i USA”. Med tanke på veckan-innan-samtalet var jag förstås tvungen att läsa.

Journalistnotisen är kort, men refererar till en betydligt längre och mer beskrivande artikel i New York Times. Den bekräftar det Peter Lubbers berättat, åtminstone när det gäller den yngre generationen som, enligt undersökningar, i allt högre utsträckning väljer bort bloggandet till förmån för snabbare och kortare realtidsformat.

Artikeln inleds med ett citat från high school-studerande Michael MacDonald som inriktat sig på att göra film:  “I don’t use my blog anymore, all the people I’m trying to reach are on Facebook.”

Makes sense. Samtidigt får man längre ner i artikeln förstå att de olika arenorna fortfarande fyller olika syften, åtminstone när de äldre och klokare(?) ”experterna” får uttala sig…

Indeed, small talk shifted in large part to social networking, but still, blogs remain a home of more meaty discussions, said Elisa Camahort Page, co-founder of BlogHer, a women’s blog network.

If you’re looking for substantive conversation, you turn to blogs. You aren’t going to find it on Facebook, and you aren’t going to find it in 140 characters on Twitter.”

Och visst tror jag att hon har en poäng (men så är jag ju numer också nästan-gammal. Och kanske, kanske klok). Olika konversationsplattformar fyller olika syften – på olika sätt för olika individer och organisationer - även om de med de mest virala förutsättningarna, som går snabbast att producera på och konversera i,  också är de som drar flest användare.

För mig personligen fyller alla plattformar var för sig ett eget syfte och även om jag överlever utan dem (hej, det finns ibland viktigare saker i livet), finns det ingen kanal jag helt skulle vilja vara utan. De tjänar så att säga alla sin existens, om än på olika sätt.

Twitter är för mig nästan uteslutande ett realtidsflöde av nyheter där jag, när jag har tid, kan snappa upp konversationer, tips, länkar, funderingar och frågor som troligen är någorlunda relevanta för mig eftersom jag själv valt ut de personer jag vill följa där. Själv hör jag inte på långa vägar till de mest aktiva twittrarna och jag är ofta bara inne och ”scannar av” snarare än bidrar till den stora, konstanta vågen tror jag. Å andra sidan hoppar jag gärna in med replies och retweets när något eller någon berör, och då jag har tiden. Och jag använder regelbundet Twitter som en kanal för att ”marknadsföra” både mina egna och andras externa produktionsflöden (typ bloggar).

Jag vet att när jag för några år sedan reggade mig på Twitter, hade ambitionen att det skulle vara ”som på Jaiku” (och senare Bloggy) – att jag skulle kunna gå tillbaka och följa långa trådade konversationer som kunde pågå i dagar och till och med veckor och ha full koll på vem som sagt vad när och i vilken ordning. Det var något som på Twitter till att börja med framförallt var tekniskt svårt, men i takt med att jag började följa fler och fler personer (idag nästan 1100),  på grund av kvantiteten också var något som sekundvis försvårades.

Nu har jag sedan en tid tillbaka helt och hållet lagt ner ambitionen på att veta allt som alla har sagt över en längre period, och har i och med det också mycket större glädje av Twitter. Jag konsumerar i princip bara det som händer där just nu utan krupp för att inte alltid hänga med i det stora, långa sammanhanget (även om regeln givetvis rymmer ett par undantag) och litar på att tillräckligt viktiga/riktigt relevanta saker, tack vara retweets, hashtags och återkommande diskussionsämnen, kommer passera mig i flödet ändå. Twitter är helt enkelt min ”instant news”, som ett sociala mediernas motsvarighet till snabbkaffe (och då vill jag poängtera att jag hör till dem som tycker att rätt sorts snabbkaffe kan vara rysligt gott).

När jag vill ha en överskådligare historik, och – tack vare forumets mer ”privata” och ”tillåtande” karaktär – mer personliga och oftast lättsammare nyheter, konversationer och interaktioner, använder och älskar jag Facebook (jo, jag har trots många synpunkter på arenan och dess utveckling, lärt mig att faktiskt älska denna plattform och dess sociala/virala möjligheter).

Och när jag vill ha de längre, mer grävande, reflekterande, spetsade, subjektiva, politiska eller-vad-det-nu-kan-vara- tankarna och texterna och bilderna och filmerna, vänder jag mig till mina utvalda guldkorn i bloggosfären och, inte att förglömma, kommentarsfälten där. Fortfarande finner jag värden här som realtidskvicka one-linerflöden i mina ögon (i alla fall hittills) sällan lever upp till. Framförallt rymmer bloggosfären (möjligtvis undantaget Metrobloggen*…) en longtaileffekt som framförallt inte Twitter men hittills inte heller Facebook lika smidigt och effektivt lyckas erbjuda.

Möjligheten att gå tillbaka och via exempelvis länkar och kommentarer snabbt få ett sammanhang, även om det var längesedan blogginlägget skrevs, är bara ett exempel på varför jag ännu tror det kommer dröja länge tills bloggen (eventuellt) dör ut. I alla fall så hoppas jag det.

Ja, där har vi min ytterst personliga åsikt kring på vilket sätt de olika kanalerna är viktiga för just mig. Vilka funktioner fyller de olika kanalerna för dig? Och vad tror du på sikt om bloggens vara eller icke vara?

*Angående Metrobloggen och dess nerstängning som jag ilskbloggade om häromdagen: Hjälten Ted Valentin skapade över natten en tjänst som Metro själva inte lyckades få till på flera år, mänligen den som gör det möjligt att automatiskt exportera sin blogg som XML-fil och smidigt ladda upp den på WordPress eller Blogger.  FlyttaMetroblogg.se heter den, och har du eller någon du känner en utrotningshotad Metroblogg föreslår jag att du lägger url:en på minnet och sprider den vidare. Efter den 25:e april är det för sent!

Har själv testat tjänsten på min egen Metroblogg och efter bara ett par minuter hade jag automatiskt lyckats flytta två års innehåll till en Bloggerblogg som sin sin tur tog ungefär 2 sekunder att skapa: thejennieblog.blogspot.com

Kort måndagsreflektion kring Twitter, fjäderhönor och självsanerande gräsrotsjournalistik

2011 års informationssamhälle – dess snabbhet, öppenhet och enormt virala potential – är något jag inte för en sekund vill vara utan (det borde om inte annat ha framgått i mitt inlägg om Egypten). Men det finns få styrkepalats där det inte också bor svagheter. Det påminde anvandbart.se oss om häromdagen när de bloggade om ”Viskleken – Twittervarianten” – historien om fjädern som twittrades till höna och sedan ta mig sjutton ett helt annat djur, för ett par veckor sedan.

Vill man förstå händelseförloppet fullt ut bör man dock gå till Anvädbarts källa Baekdal. Där beskrivs inte bara hur desinformation kan uppstå och utnyttjas, men också – en betydligt mer tryggande tanke – hur medborgarjournalistikens utövare förmodligen är de bästa på att snabbt rätta till felaktigheter, och hur Twitter som nyhetskanal därför blir självsanerande. It is a stream… It sorts out its own mess”. Kanske ytterligare något att skriva in i JMK:s väggar den dag de vågar bygga om…?

@iPhonebutiken – fattar både Twitter, kundservice och vikten av en #gladkund

(Skriver lite i eufori nu, men om superlativen skulle börja hagla så kan jag stå för det – för här kommer en #gladkund-upplevelse som heter duga)

Hur mycket är en kund värd? Vad är egentligen ”bra kundservice”? Varför ska ett företag vara aktivt i sociala medier? Hur kan ett företag använda sig av sociala medier? Vad är nyttan med Twitter, och för vem?

Ja, som många vet är det här frågor som jag (och många med mig) nästan dagligen arbetar med och funderar över, och det är långt ifrån alltid som svaren känns glasklara. Men så snubblar man ibland över saker som bara ställer allt på sin spets (en spets som kan vara både av positiv och negativ karaktär…) och putsar upp det där glaset till klart-som-korvspadhet.

Och idag, alldeles nyss, ”snubblade” jag över just en sådan sak och spets med utomordentligt positiva drag.

Kort bakgrund: Igår fick jag en iPad (borde i sig bli ett helt eget euforiskt och superlativöverdrivet blogginlägg, men tror jag twittrat tillräckligt om lyckan över den…), och idag bestämde jag mig för att köpa ett skyddande fodral. Började redan igår göra lite förfrågningar på Twitter om vilket fodral andra twittrande iPaddare rekommenderade, och fick en drös med givande svar (Twitternytta #1). Eftersom flest gav mig rådet att Apples egna var det bästa, var det också detta jag bestämde mig för att försöka hitta. Ringde runt till några återförsäljare i Stockholm, men fick svaret att originalet inte finns att få tag på i Sverige. Och ingen, undantaget Macoteket, ville ge mig tips på något som liknade Apples fodral (”det finns så oerhört många att välja bland”).

Återigen gick jag ut med ett tweet, och bara någon minut senare får jag ett svar från @iPhonebutiken (och följande förlopp tror jag knappast behöver någon vidare förklaring – läs bara nerifrån och upp):

iPhonebutiken & TheJennie - round 1

Meen. Det tar inte slut där. Under tiden jag försöker beställa och betala och misslyckas med betalningen (och därmed beställningen) för att jag glömt min Verified by Visa-kod (för femtielfte gången..), blir jag uppringd av Daniel på iPhonebutiken som sett att jag haft problem i beställningsprocessen och vill kolla hur det går. Jag förklarar Visa-grejen, att jag är på väg att få ett nytt lösenord och att jag ska twittra när det hela är klart (samt överöser med beröm, vilket jag hoppas nådde fram…).

På Twitter fick den lyckliga sagan detta slut:

iPhonebutiken & TheJennie - round 2 :)

Meeen. Det tar heller inte slut där. Ytterligare några minuter senare får jag ett mail från samma Daniel på samma @iPhonebutiken där han skriver: ”Jag skickade iPad-fodralet rekommenderat istället för skrymmande brev. Med skrymmande brev så skulle det hamna på ditt ombud och du skulle få hem en AVI i brevlådan, men ibland kan den dröja någon dag och ja, det skulle inte funka.”. Det samt en länk till var jag kan följa just mitt paket på posten. Plus en hälsning om att ha det så trevligt på SSWC.

Tror knappast jag behöver skriva så mycket mer. Men – söker någon ett bra exempel på 1. bra kundservice och 2. företag som fattat grejen med Twitter, så voilá – här tycker jag ni har något strålande att demonstrera!

Och vem tror ni jag kommer att tänka på nästa gång jag behöver något iPhone-/iPadrelaterat?…

Ps. Är personligen inne i en helt annan dust med ett helt annat företag inom en helt annan bransch som inte någonstans fattat vikten av en #gladkund (japp, blir nog en bloggpost av det snart också…) – därför var just denna dagens upplevelse så extremt glädjande på många plan.

Postar pausfågel under #almedalen

Nej, jag ska inte dit (fastän det litegranna smärtar i mitt hjärta). Men tänker go all in mina första dagar på semesterveckanoch ta en liten, liten bloggvila (dock inte tillräckligt länge för att hoppa av #sommarkollo, förstås). Under tiden tycker jag att du som brukar läsa här istället kan lägga fokus på de som är i och bloggar/twittrar om Almedalsveckan – tror att de kan komma bidra med hyfsat mycket mer intressant än jag denna vecka skulle göra här!

Stora delar av ”sociala mediebubblan” är på plats, så givetvis finns det en Gotlandsgo’ uppsjö folk att följa de närmsta dagarna (4-10 juli). Själv tänkte jag ”bara” tipsa om två som jag tror kommer att sköta bevakningen långt utöver ”bara”:

  1. Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten). Jag följde honom förra året (då han var där i egenskap av Dagenredaktör) och tänker göra det i år igen. Missade du videoklippet ”sådant som klipptes bort” från förra året, som Emanuel återpostade i sin blogg häromdagen, så tycker jag att du ska ta dig en titt. Är en glad uppladdning för denna ”säsong”!
  2. Sociala Medieakuten, som jag tipsat om tidigare i år och som på Facebooksidan beskrivs så här: ”Under Almedalsveckan finns JMW på plats för att hantera akuta sociala mediefall. Det kan vara alltifrån att analysera konsekvensen av en obetänksam tweet under kvällsminglet till analys av hur genomslaget för ett parti blir under deras dag i de sociala medierna. Arbetsdagen för sociala medieakuten inleds med en livesänd analys av sociala mediediskussionerna dagen innan. Tillsammans med Jocke Jardenberg kommer JMW och dagsaktuella inbjudna panelmedlemmar att lyfta highs and lows i sociala mediesfären dagen innan. Och från nattens tweets under roséminglandet”. Tycker att upplägget låter fantastiskt och att loggan är riktigt skön.
    Den passar dessutom ypperligt för mig att ”låna  in” just idag, eftersom jag ändå tänkt posta en  pausfågel! ;)

Sociala medieakuten - JMW/Jardenberg

Ps. På tal om pippifåglar så stack Maria Hägglöf häromdagen lite ut hakan och undrade om inte Twitter håller på att dö. Tror hon kan ha rätt och undrar liksom henne var diskussionerna som idag pågår där istället kan tänkas ta plats – vad blir helt enkelt nästa anhalt? Själv har jag svårt att se att till exempel Facebook skulle fungera som ersättare (även om jag råkat hänga osedvanligt mycket där senaste tiden…), och även om Jaiku har en nostalgisk plats i många sociala mediehjärtan, känns det också lite märkligt att föreställa sig ett kollektivt återtåg dit.

Twingly Channels, som häromdagen öppnade upp för alla att starta egna kanaler, är ju egentligen också ett utmärkt forum, men där ligger fokus helt på ämnen istället för personer och kan ha svårare att uppnå samma ”dynamik” som Twitter, inbillar jag mig i alla fall.

Ja, ja, börja hur som med att läsa Marias post, om frågan intresserar!

Så. Nu pausar jag.

Var med och utse vinnaren i #avatarSM – rösta på din favorit idag!

Okej, det är inte riktigt fredag idag, men bra nära och här är kommer bara aningen sent den utlovade finalen i det spontana #avatarSM 2010 som jag och @godtyckligeaxel fick för oss att dra igång (har du inte koll på bakgrunden/upplägget, så kika här!).

Många var kallade och några stycken kände sig valda och efter en rafflande vecka ser finalistuppställningen ut som följer:
(klicka bilderna för ”original size”, har tagit mig friheten att för estetikens och rättvisans skull skalanpassa här och var…)

Vilken avatar får ditt hjärta att bulta? Hitta din favvo och lägg din röst här!

Du har typ heeela helgen på dig att rösta (uppdaterat: äsch, vi slänger in en måndag också!) och den enda regel som egentligen existerar är: max 1 röst/Twitnick.

I övrigt är det fritt fram att till exempel kampanja för sin favorit (eller sig själv). Vinnare blir förstås den som vid söndag typ midnatt lyckats få flest röster, och han/hon presenteras ”någon gång kort därefter” både på Twitter och här!

Ja, just det – och pris är förutom ära fortfarande en välbevarad överraskning (ping @godtyckligeaxel: tänka snabbt! :P).

Fram med bubblet, bubblan ska på camp! #sswc

Jo, korken skulle väl förstås redan poppat igår och i internettid mätt är jag ju oförsvarbart sent ute med att blogga detta. Men, för den bättre-sent-än-aldrig-sakens-skull, måste jag ju bara skrubba in det:  japp (och tjohoo!), efter lite svett men främst glädjetårar bidde det en campbiljett, en bussbiljett och kanske, kanske en säng på #SSWC.

SSWC 2010

Kan säga att det var ett rafflande ståhej på Twitter minutrarna innan, under och efter själva biljettsläppet och 251 biljetter (subtil undran: den femtioförsta - någon bakomliggande historia man bör känna till, och framför allt – vem knep den?)  gick åt i ett 54-minuters-schvung. Riktig rockkonsertskänsla i twitkulisserna! :)

Mattias Boström var i alla fall imponerande attans-snabb på att publicera en inofficiell deltagarlista på dem som flaggat för att de ska med – så vill du ha koll på Tjärögänget, ta en titt!

Lär nog skriva mer om det här framöver, men nöjer mig för stunden med att säga att det spritter rejält i Tjärönerven.

Ps./Relaterat: Råkade du bli utan biljett, struntar fullkomligt i ett geekparadis i augusti eller helt enkelt vill ha ännu ett camp att se fram emot – då kanske WordCamp Sverige, som bland annat Thord Daniel Hedengren (@tdhse) bloggat om, är något att både se fram emot och engagera sig i?!